Aquarama

---

Riva Aquarama är troligen den mest kända båt som tillverkats på varvet ”Cantieri Riva”. Aquaraman är också den modell som var i produktion längst; -Hela 35 år.

När efterföljaren till varvets flaggskepp Tritone skulle döpas var namnet Admiral sedan länge påtänkt. Som tur var ändrade sig Carlo Riva, och inspirerad av 60-talets stora nyhet på bioduken, Cinerama, valde han namnet Aquarama.

1962.

Den första Aquaraman börjar sitt liv som Tritone #214 som tas ur produktion och byggs om. Den nya modellen får ett nytt fördäck försedd med en vackert formad halklist på skarndäckskanten och en inbyggd ankarbox under en elegant lucka i fören.

En revolutionerande nyhet är att ankarlinan är upprullad på en stor trumma med automatisk fjäderupprullning vilket avsevärt förenklar hanteringen.

Sittbrunnen får en helt ny instrumentpanel och ny inredning med två stolar i fram i stället för den tidigare soffan. Nu kan man röra sig fritt i sittbrunnen utan ett ständigt klättrande över ett ryggstöd.

Passagerarstolen, med plats för två personer, förses med ett utfällbart drinkbord i ryggstödet. Under sitsen som kan fällas upp framåt döljer sig ett stort stuvutrymme. Med Aquaraman förbättras också ljudisoleringen mot motorrummet för ännu tystare gång.

Bakom sittbrunnen görs en nedsänkt solbädd över motor- och bagageluckorna. Denna är ett direkt arv från Tritone Aperto, men nu görs bädden både djupare, bredare och med en form som bättre följer skarndäckets linje. Aktern görs om med en nedsänkt halkskyddat gångyta från solbädden fram till akterspegeln.

Friborden smyckas med fyra luftventilatorer i ny design och hela skapelsen kröns med en ny noskåpa försedd med två uppkäftiga luftintag för ventilation av den inbyggda ankarboxen. Båten döps till Lipicar, efter Carlos döttrar Lia, Pia och Carla.

Aquarama #1 utrustas med dubbla Chris Craft 8V 283 på 185 hkr i stället för de Chrysler Sea V M80 som är standard på föregångaren Tritone. Båtens färgsättning är också helt ny. Klädseln är krämfärgad (ivory) ribbad vinyl med svarta kantfält och orange kederlister. Stegplattorna är klädda i orange vinyl liksom kuddarna över cabdiket samt madrasserna på solbädden.

Cabtyget är vitt och vattenlinjen är trefärgad i kulörerna vit, svart, orange. Botten under vattenlinjen lackas vit, förutom gångytan vid planing som är målad med en roströd bottenfärg.

(Enligt en bild från New York Boat show 1964 torde Aquaramorna åtminstone fram t.o.m. 1964 haft en tunnare vattenlinje än senare årsmodeller. I Piero Gibbelinis senaste bok om Aquaraman skall måtten ha varit 10/10/20 mm (vit,svart,orange). På senare båtar är den 20/20/50 mm.)

1963.

Detta år börjar den egentliga produktionen. De första båtarna (#1-3) är plankade på friborden precis som Tritonen, men från båt #4 införs de nya formbakade 3-skikts plywoodsidorna, tillverkade med den nya teknik som Riva och Pirreli utvecklat tillsammans.

Under året byggs 24 båtar varav 3 st är av modellen Super Aquarama, som på klassiskt Rivavis är en förlängd version (20 cm) med större tankar och Bigblock motorer (Chrysler M413D Golden Lion, 290 Hp). Super modellen har detta år samma färgsättning som standard Aquarama.

1964.

Årets första båt är #26 och det är också den första Rivan som seriemässigt utrustas med de nya instrumenten från VDO designade speciellt för Riva. Innan de godkändes hade Carlo provat ut dem under flera år, bl.a. på prototypen Lipicar. Denna båt finns idag i Sverige och instrumenten fungerar fortfarande oklanderligt!

Detta år byggs 36 Aquaramor varav 9 är av den större modellen Super. En udda båt är #38, som egentligen är en Super Tritone och därmed blir den sista tillverkade S. Tritonen. Från båt #34 ökas bottenvinkeln midskepps något för att ge en mjukare gång. Längden ökar 1 cm till 8,03m (Super 8,23).

Enligt uppgift i P. Gibbelinis bok nr. 5 så ändras ruffen detta år med en hylla på babord sida för torkning av kläder mm. Detta innebär att den kylbox som tidigare haft sin plats här flyttas till styrbord stuvutrymmet i durken framför passagerarsoffan. Någon bild på en sådan original kylbox i durken har dock aldrig visats.

1964 kostar en ny Aquarama $17.580 medan en Super betingar $19.990, vilket är nästan exakt samma summa som man får betala för en Rolls Royce Silver Cloud.

1965.

Detta år tillverkas hela 60 båtar vilket är mer än produktionslinjen för slutmontering klarar av. Resultatet är att 13 båtar levereras först 1966. I övrigt sker inga större förändringar än att priset ökar och Supermodellen passerar nu Rolls Royce dyraste bil i pris.

En speciell båt är #65 (Super AQ) som blir en experimentbåt och döps till Lipicar II. I denna båt provar Carlo två V8:or från Crusader på 280 Hp vardera. Orsaken till Carlos sökande efter alternativ till Chrysler och Chris Craft som motorleverantörer är att han finner det allt svårare att få gehör för önskade modifieringar hos dessa stora tillverkare. I Crusader och dess dynamiske ägare Cal Connel finner han en leverantör som är beredd att ta fram en exklusiv motorserie enbart avsedd för Riva.

1966.

Detta år sker en hel del förändringar på såväl skrov som motorsidan. Båt #124 är egentligen prototypbåten Lipicar II från 1965 som nu förlängs till 8,23m och får 2 st Crusader V8 på 220 Hp. Dessa motorer får senare namnet Riva 220 och monteras i ytterligare 12 båtar detta år.

Båt #129 är också en prototyp med ett slankare förskepp och mer sluttande stävlinje. Från midskepps och akteröver ökas också bottenvinkeln något. Även denna båt får Crusader 220 motorer medan flertalet (17 st) av standard Aquaraman detta år förses med Chris Craft 185 Hp motorer. Dessa båtar byggs med det kortare skrovet på 8,02m längd. Den sista Aquaraman med CC motorer är #157 och finns sen många år i Sverige i trakten av Enköping.

Båt #141 är en Super Aquarama med leveransadress Stockholm och familjen Bonnier. Båten finns fortfarande kvar i Sverige och senaste ägaren har låtåt renovera den till perfekt originalskick och utseende.

Båt #125 och de tre följande är alla av modell Super som nu växt till 8,33m. Båt #125 skeppas utan motorer till USA där nye ägaren Cal Connel (Crusaders ägare) förser den med två st Crusader på 400 Hp vardera. Carlo Riva väljer att utrusta 18 st Super Aquarama Super med den något svagare Crusader 320 detta år.

Sista tillverkade Aquaraman detta år (#178, fast 174-177 ännu inte är byggda) får ännu en ny botten med aktervinkel 9° och midskeppsvinkel 28°. Stäven görs också mer sluttande och längden ökar till 8,25m Detta blir ny standard för efterföljande båtar.

1967.

Året börjar med 3 st Super Aquarama som får en något mer sluttande stäv liksom standard Aquaraman och därmed växer i längd till 8,45m, medan bredden enligt uppgift minskar till 2,60. Super modellen får från detta år en egen färgsättning där grundfärgerna är creme/lobster (rödorange). Det är nu lätt att skilja en Super Aquarama från en vanlig Aquarama.

Efter dessa 3 båtar följer #174 som som är en Aquarama med nytt färgschema för klädseln. Nu blir sittytorna klädda i cremevit ribbad vinyl med kantfält i turkos.

Tidigare årsmodellers dynor på solbädden var 4-delade i form av 2 dynor som var delade men hopsydda på mitten. Dessa kunde fällas upp/ihop var för sig för att komma åt motorluckor eller bagageluckor. Nu införs en 6-delad yta med en smalare mittdel som färgmässigt ansluter till gångytan på akterdäck (creme). Sidodynornas färg är densamma som kantdetaljerna i sittbrunnen, dvs turkos på standard Aquarama och ”lobster” på Super.

Från 1967 får också de främre sätena en ny design med rundade hörn. Stoppningen på sittbrunnens anslutning mot skarndäck blir bredare och gör i vertikalt ribbad cremevit vinyl. Detsamma gäller för sidostoppningen runt den nedsänkta solbädden.

Alla Super Aquarama utrustas med dubbla Riva 320 big block motorer medan standard Aquarama får Riva 220 small block motorer. Motorerna tillverkas som tidigare sagts av Crusader och bygger på motorblock från GM.

Båt #234 är ytterligare en Super Aquarama med leveransadress Stockholm och denna gång är det familjen Philipson som står som köpare. Efter en tid säljs båten vidare och dess nye ägare vårdar båten ömt under många år fram till 2009, då båten säljs och nu finns i Norge.

Super Aquarama #239 kölsträcks aldrig utan byggs i stället på #163 från 1966. Den skiljer sig därmed helt vad gäller klädsel och stoppning från övriga -67:or. Totalt under året byggs 30 vanliga Aquaramor och 36 Super. Detta klarar man av tack vare att ”löpande bandet” för slutmontering byggts om för att klara en större volym.

1968.

Året inleds med Aquarama #241 som får en ny backspegel och propelleraxel i rostfritt ”Armco”-stål. Från #256 återgår man till den äldre typen av ”Monel K” stål. I övrigt är ändringarna få under året. Totalt tillverkas 65 båtar varav 30 är av modellen Super Aquarama.

En udda båt var #278 som levereras till Ferruccio Lamborghini. Han låter byta ut de båda Riva 220 motorerna mot 2 st kraftfullare Lamborghini motorer men resultatet motsvarar inte hans förväntningar. Lamborghinis högre effekt men lägre vridmoment på låga varv gör att en vanlig Aquarama kommer snabbare upp i planing.

1969.

Detta år lanseras den tredje generationen av Aquarama och designen ändras med en avsevärt mer sluttande stäv, helt ny noskåpa med ett större luftintag (kallad ”the Shark”  på varvet) och längre bredare kromplåtar på stävsidorna.

Botten får också en något ändrad design med högre uppdraget slag i fören från #316. Skarndäckslinjen görs rakare och därmed blir akterskeppet 9 cm högre och större bränsletankar kan monteras.

Denna skrovform kvarstår sedan under Aquaramas och Super Aquaramas hela produktionstid. Det nya skrovet gör att båten går torrare i sjön och räckvidden ökar tack vare de större bränsletankarna. Många tycker dock att de vackra linjerna i någon mån förloras med det högre akterskeppet.

Aquarama #359 blir den sista Aquaraman med cabriolet i vattentät bomullsväv. Från # 360 används det nya plastmaterialet Dacron. Under året tillverkas 63 båtar varav 27 Super.

1970.

Under detta år når produktionen sin topp mätt i antal producerade båtar (70 varav 40 st Super) och båtarna förlängs ytterligare 5 cm. (Aquarama 8,30m /Super Aquarama 8,50m) I övrigt sker inga förändringar, förutom på Super Aquarama #393, som blir en helt unik båt.

Båt #393 beställs av Ernst Petsheck från New York, som tidigare ägt Tritone #189 och Super Tritone #38, som ju egentligen var en Aquarama (se 1964 Aquarama). Han föredrar Tritonens utformning med helt akterdäck utan solbädd.

Med hjälp av Monaco Boat Service (MBS) samt en extra stor påse pengar lyckas han åter övertala Carlo Riva att bygga en ”sluten” Aquarama med helt akterdäck och hel frontsoffa, precis som på Tritone.

Aquarama #418 får namnet Lipicar III och registreras på Carlos fru Licia Vigani. Carlo har alltid föredragit standard Aquaraman, som han anser har ett bättre förhållande mellan vikt och motorstyrka och går tystare.

Med denna båt införs också en automatisk elektrisk länspump i fören och en manuellt aktiverad i aktern som standard. Tidigare båtar har haft ”automatiska” pumpar av sifontyp som suger vatten ur kölsvinet så fort båten rör sig. Detta var en gammal uppfinning som Chris Craft med flera använde redan på 20-talet, och fungerade bra så länge alla delar var OK. Kom det skräp i backventilen kunde båten i stället vattenfyllas ”automatiskt”!

Båt #427, döpt till Claudius III av sin förste ägare Claudio Carrére, får en speciell betydelse. 1972 säljs den till Gianfranco Rossi, född i Sarnico men boende i Monte Carlo, för att delta i ”International Power Race”. Detta är en uthållighetstävling med start i London och färd över öppet hav hela vägen runt Iberiska halvön. Slutmålet är Medelhavet och hamnen i Monte Carlo.

För att klara den svåra banan förstärks båten på olika sätt och all inredning i sittbrunnen demonteras till förmån för en extra 500 l bränsletank. Styrpositionen och alla reglage flyttas akterut till bagageutrymmet.

Med sitt nya namn ”ZOOM” och med alla odds mot sig, de flesta medtävlande båtar är större och byggda för offshoretävlingar, startar loppet i London den 10:e juni Tävlingen varar 14 dagar och vädret är allt annat än bra.

Endast 6 av 25 startande båtar lyckas ta sig över mållinjen. ZOOM’s snittfart under racet hamnar på hela 32 knop och Gianfranco Rossi kommer 1:a i sin klass och 2:a totalt.

Båten finns fortfarande kvar med sitt namn Zoom men är nu restaurerad till originalutförande av Monaco Boat Service.

1971.

Detta år tillverkas 46 båtar varav 21 är av modell Super. Skrov, motorer och färgsättning är densamma som föregående år. Den enda ändringen under året sker med Super Aquarama #444, som får en ny design på fribordens luftventilatorer. Dessa är större än de gamla och nu monteras bara två ventilatorer per sida mot tidigare fyra. Från #447 införs dessa också på standard Aquarama.

Årets sita båt är Aquarama #486 och blir också den sista tillverkade Aquaraman enligt gängse koncept. Båten registreras på Carlos fru och döps till Lipicar IV. Detta är också den sista Rivan tillverkad med Carlo Riva som varvets VD, även om han redan 1969 sålt varvet till nya Amerikanska ägare. Båten är fortfarande i Carlo Rivas ägo och har under åren vårdats med kärlek och omsorg, varför den fortfarande är i ”Mint condition”.

1972.

Carlo Riva är inte längre ansvarig för styrning och drift av varvet. I ledningen sitter nu hans brorson Gino Gervasoni. Med början under sommaren 1972 byggs 7 st båtar med samma mått som Super Aquarama, men utrustade med Riva 220 motorer. Båten får namnen Aquarama Lungo.

Från 1972 tar den nya båten Aquarama Special över och är därefter den enda Aquaraman i produktion. Bakom denna modell står inte Carlo Riva, utan hans tidigare anställde designer Giorgio Barilani. Carlo anställde honom redan 1957 för hans egenskaper som duktig tecknare och designer.

Mer info om Aquarama Special kommer senare under egen rubrik.

Faktakällor:

• Carlo the legend, Riva the myth. Book I-IV by Piero Gibbelini.
• Carlo the legend, Riva the myth. Book V-VI by Piero Gibbelini.
• Vivariva. Riva Historical Society quarter magazine.
• Bilder från eget och andras arkiv, RHS och diverse andra källor..

/Olle Erlandsson
Riva Club Sweden